Som sagt, det föll sig
inte bättre än att jag hamnade på ett "kalas", det kan kvitta i
vilket sammanhang och hos vem och vilka som var där.
Jag hade gjort klart för
alla närvarande där sen långt innan att jag inte drack längre och därför valde
att dricka vatten till maten.
Allt gick bra till en
början men när dom andra börjat dricka lite så började deras "tjat"
ta du en också Ingvar och var som folk, jag tvekade ett tag för jag hade varit
på någon föreläsning innan och även läst lite böcker om alkoholmissbruk och
vilka "fällor" som fanns för att trilla dit igen. Och nu satt jag i
en av dom, mot bättre vetande så tog jag en snaps och givetvis infann sig en
gammal välbekant känsla av välmående, trivsel, att återigen vara en i gänget.
Och vad blev då följden av
det här då? Jo att jag började om med missbruket som den här gången varade mer
eller mindre i 4 år, som jag inte har så mycket minne av och tur är väl det för
jag har fått höra många gånger vilken hemsk människa jag var under dom här åren.
En annan lärdom är att ta
aldrig den första "göken" eller ölen en gång till när du varit
"vit" ett tag, för du gör det mot bättre vetande. Du vet att du inte
klarar av det en gång till att återvända dit du kom ifrån. Vi sjunker bara djupare
och djupare ned i vår egen förnedring och hjälplöshet att ta oss ur det här
"helvetet" som det faktiskt är.
Någonting annat också är
att för dom som vet att det finns en person i sällskapet som har haft
"problem" med spriten, ni ska sluta "truga" på att den
personen ska ta en sup och vara som en människa. För ingenting kan vara mer
fel, vi "missbrukare" är inte oss själva när vi sätter igång
drickandet igen.
Lastar jag dom då som
"trugade" mig, nej jag gör inte det eftersom dom inte visste
innebörden av det dom sa och vilken skada det innebar för mig.
För trots allt någonstans
så var det jag själv som förde glaset till min mun och tömde det.
Jag hade kommit så långt
att jag drack ca 5 liter sprit om dagen, ja jag skojar inte om så allvarliga
saker, 5 liter varje dag. Började tidig morgon med ett litet glas sprit, i och
för sig hembränt men av jäkligt bra kvalité. Att jag började med ett litet glas
berodde på att jag hade "mättnadskänsla" av spriten som jag druckit
dagen innan, det jag eventuellt åt den här sista tiden var lite kokt korv och
potatismos, eller lätt grönsakssoppa mm. Anledningen till att jag åt endast
detta var att min mage hade kommit i sådant olag att det var det enda jag fick
behålla i mig och kunde få ner.
När jag drack det här
lilla glaset med ren sprit om morgnarna hände det oftast att jag kräktes upp
det igen tillsammans med lite mat och "gul galla".
Gissa om det "sved
och brände" i min mage. Så här höll det på i 3 veckor, jag blev allt sämre
och sämre till sist låg jag bara och drack hela tiden. Var bara uppe för att gå
på toaletten då och då, resten av tiden låg jag i sängen. Dom som känner mig
vet ju att jag hade och fortfarande är tillsammans med en jättefin tjej. Till
slut "orkade" inte hon med det här heller så hon hjälpte mig att ta
kontakt med "Sällskapet Länkarna" som jag hade varit med i innan. Jag
tog mig dit upp på något konstigt vis och var där från eftermiddagen. Till
saken hör att dom har ett litet hus på tomten som man kan få övernatta i,
nyktra till i. Vi bestämde att jag skulle övernatta där några dagar för att
försöka komma på banan igen. Det fanns folk där också som skulle titta till mig
då och då. När jag låg där ensam utan sprit, bara "ramlösa" att
dricka så rätt vad det är så får jag en D-3:a, för dom som inte vet så benämns
det här tillståndet som
delirium tremens, alltså
att du får en helt främmande verklighetsbild i ditt tillstånd du befinner dig i
för tillfället.
För mig som låg där i min
ensamhet och givetvis tyckte synd om mig själv och också led alla av alla
"kval" man kan lida av och ett dussin till yttrade det sig som att
jag hörde ett starkt "brummande" från golvet, tittade ner och såg en
arme av myror komma ut från en springa i golvet, komma uppför ett sängben,
känna att dom tar sig in i mig genom den ena foten på mig, vandra i
"blodomloppet" upp i mitt huvud för att sedan vandra ner genom
kroppen och ut igen genom andra foten för att sedan försvinna ner i samma hål
igen. Så här håller det på ett tag.
Det som nu berättas är
sådant som andra har berättat att jag gjorde samma natt eftersom jag var helt
väck och borta. Tydligtvis så hade jag på något sätt tagit mig ut från huset
hos "Länkarna" och gått ner på stan och "nattvandrat", hur
länge vet jag inte, inte hur kallt det var heller, bara att det var i slutet på
mars månad och det var minusgrader ute.
En del säger att jag legat
på en bänk och sovit i dom kläder jag gick och stod i, hade ingen ytterjacka
heller, någon hade väckt mig och sagt att där kunde jag inte ligga och frysa.
Då hade jag gått till en "lagerlokal" jag hyrt och sparkat in ett
fönster där i källaren och krupit in och lagt mig där för att sova.
Efter ett tag så måste jag
ha vaknat till och känt att jag måste ta mig ifrån källaren på något vis. Jag
måste ha svimmat, tuppat av i trapphuset på något vis också. Jag vaknar till
och hör upprörda röster skrika runt mig att ambulansen är på väg. Sen tuppar
jag av igen. Nästa gång jag vaknar till så befinner jag mig på ett lasarett,
det visar sig att det är lasarettet här i Trelleborg och på "intensivvårdsavdelningen".
Jag frågar vad jag gör där
och får då till svar att jag legat där nästan en hel vecka mer eller mindre
okontaktbar. Försöker resa mig lite men är väldigt matt och känner att jag har
slangar och kanyler överallt. Efter ett tag kommer det en doktor och frågar mig
hur det är, Jo svarar jag det kunde ju vara bättre. Nästa fråga jag får lyder,
tänker du Ingvar Nilsson fortsätta att dricka? Nja det vet jag inte, det beror
väl på svarar jag honom. Bra säger doktorn, då har du bara 2 - 3 månader kvar att
leva så drick så mycket du kan för sen är du slut. "Pang i lådan" där
satt den för mig.
Med svag röst svarar jag,
jag slutar nu, nu får det vara så för mig. Se till så att jag får den hjälp jag
behöver för att komma tillbaka till livet.
Jag fick vara kvar där ett
tag för att "återhämta" mig, hade ju bland annat vitaminbrist till
följd av allt drickande, på gränsen till "undernäring" också. Efter
ett tag blir jag utskriven, tar själv kontakt med läkare för att få utskrivet
"Antabus" som gör att det är väldigt svårt att dricka utan att bli
jättesjuk. Också en erfarenhet jag hade att det faktiskt går att dricka ändå.
Men den här gången hade jag gett mig "fasiken" på att nu blir det
inget mer drickande för min del. Jag var ju som ett litet barn igen, kunde knappt
gå, knappt äta mm, men en underbar "sambo" som skötte om mig som en
liten "bebis" den första tiden så kom jag så småningom tillbaka till
livet.
För mig
fungerade det inte med "behandlingshem", öppna verksamheter mm så jag
hade lite svårt i början med att hantera allt det här. Men nu så här långt
efteråt och med det jag har skrivit här så tycker jag att jag har lyckats
riktigt bra.
Nu förstår ni kanske också
varför jag för det mesta är glad när jag vaknar, jag vaknar till ett liv som
kunde tagit slut för min del för 13 år sedan. Om ni inte har någonting att
tacka för när ni vaknar, tacka för att ni vaknar, mina vänner.