Mitt sista självtagna återfall.

Som sagt, det föll sig inte bättre än att jag hamnade på ett "kalas", det kan kvitta i vilket sammanhang och hos vem och vilka som var där.

Jag hade gjort klart för alla närvarande där sen långt innan att jag inte drack längre och därför valde att dricka vatten till maten.

Allt gick bra till en början men när dom andra börjat dricka lite så började deras "tjat" ta du en också Ingvar och var som folk, jag tvekade ett tag för jag hade varit på någon föreläsning innan och även läst lite böcker om alkoholmissbruk och vilka "fällor" som fanns för att trilla dit igen. Och nu satt jag i en av dom, mot bättre vetande så tog jag en snaps och givetvis infann sig en gammal välbekant känsla av välmående, trivsel, att återigen vara en i gänget.

Och vad blev då följden av det här då? Jo att jag började om med missbruket som den här gången varade mer eller mindre i 4 år, som jag inte har så mycket minne av och tur är väl det för jag har fått höra många gånger vilken hemsk människa jag var under dom här åren.

En annan lärdom är att ta aldrig den första "göken" eller ölen en gång till när du varit "vit" ett tag, för du gör det mot bättre vetande. Du vet att du inte klarar av det en gång till att återvända dit du kom ifrån. Vi sjunker bara djupare och djupare ned i vår egen förnedring och hjälplöshet att ta oss ur det här "helvetet" som det faktiskt är.

Någonting annat också är att för dom som vet att det finns en person i sällskapet som har haft "problem" med spriten, ni ska sluta "truga" på att den personen ska ta en sup och vara som en människa. För ingenting kan vara mer fel, vi "missbrukare" är inte oss själva när vi sätter igång drickandet igen.

Lastar jag dom då som "trugade" mig, nej jag gör inte det eftersom dom inte visste innebörden av det dom sa och vilken skada det innebar för mig.

För trots allt någonstans så var det jag själv som förde glaset till min mun och tömde det.

Jag hade kommit så långt att jag drack ca 5 liter sprit om dagen, ja jag skojar inte om så allvarliga saker, 5 liter varje dag. Började tidig morgon med ett litet glas sprit, i och för sig hembränt men av jäkligt bra kvalité. Att jag började med ett litet glas berodde på att jag hade "mättnadskänsla" av spriten som jag druckit dagen innan, det jag eventuellt åt den här sista tiden var lite kokt korv och potatismos, eller lätt grönsakssoppa mm. Anledningen till att jag åt endast detta var att min mage hade kommit i sådant olag att det var det enda jag fick behålla i mig och kunde få ner.

När jag drack det här lilla glaset med ren sprit om morgnarna hände det oftast att jag kräktes upp det igen tillsammans med lite mat och "gul galla".

Gissa om det "sved och brände" i min mage. Så här höll det på i 3 veckor, jag blev allt sämre och sämre till sist låg jag bara och drack hela tiden. Var bara uppe för att gå på toaletten då och då, resten av tiden låg jag i sängen. Dom som känner mig vet ju att jag hade och fortfarande är tillsammans med en jättefin tjej. Till slut "orkade" inte hon med det här heller så hon hjälpte mig att ta kontakt med "Sällskapet Länkarna" som jag hade varit med i innan. Jag tog mig dit upp på något konstigt vis och var där från eftermiddagen. Till saken hör att dom har ett litet hus på tomten som man kan få övernatta i, nyktra till i. Vi bestämde att jag skulle övernatta där några dagar för att försöka komma på banan igen. Det fanns folk där också som skulle titta till mig då och då. När jag låg där ensam utan sprit, bara "ramlösa" att dricka så rätt vad det är så får jag en D-3:a, för dom som inte vet så benämns det här tillståndet som

delirium tremens, alltså att du får en helt främmande verklighetsbild i ditt tillstånd du befinner dig i för tillfället.

För mig som låg där i min ensamhet och givetvis tyckte synd om mig själv och också led alla av alla "kval" man kan lida av och ett dussin till yttrade det sig som att jag hörde ett starkt "brummande" från golvet, tittade ner och såg en arme av myror komma ut från en springa i golvet, komma uppför ett sängben, känna att dom tar sig in i mig genom den ena foten på mig, vandra i "blodomloppet" upp i mitt huvud för att sedan vandra ner genom kroppen och ut igen genom andra foten för att sedan försvinna ner i samma hål igen. Så här håller det på ett tag.

Det som nu berättas är sådant som andra har berättat att jag gjorde samma natt eftersom jag var helt väck och borta. Tydligtvis så hade jag på något sätt tagit mig ut från huset hos "Länkarna" och gått ner på stan och "nattvandrat", hur länge vet jag inte, inte hur kallt det var heller, bara att det var i slutet på mars månad och det var minusgrader ute.

En del säger att jag legat på en bänk och sovit i dom kläder jag gick och stod i, hade ingen ytterjacka heller, någon hade väckt mig och sagt att där kunde jag inte ligga och frysa. Då hade jag gått till en "lagerlokal" jag hyrt och sparkat in ett fönster där i källaren och krupit in och lagt mig där för att sova.

Efter ett tag så måste jag ha vaknat till och känt att jag måste ta mig ifrån källaren på något vis. Jag måste ha svimmat, tuppat av i trapphuset på något vis också. Jag vaknar till och hör upprörda röster skrika runt mig att ambulansen är på väg. Sen tuppar jag av igen. Nästa gång jag vaknar till så befinner jag mig på ett lasarett, det visar sig att det är lasarettet här i Trelleborg och på "intensivvårdsavdelningen".

Jag frågar vad jag gör där och får då till svar att jag legat där nästan en hel vecka mer eller mindre okontaktbar. Försöker resa mig lite men är väldigt matt och känner att jag har slangar och kanyler överallt. Efter ett tag kommer det en doktor och frågar mig hur det är, Jo svarar jag det kunde ju vara bättre. Nästa fråga jag får lyder, tänker du Ingvar Nilsson fortsätta att dricka? Nja det vet jag inte, det beror väl på svarar jag honom. Bra säger doktorn, då har du bara 2 - 3 månader kvar att leva så drick så mycket du kan för sen är du slut. "Pang i lådan" där satt den för mig.

Med svag röst svarar jag, jag slutar nu, nu får det vara så för mig. Se till så att jag får den hjälp jag behöver för att komma tillbaka till livet.

Jag fick vara kvar där ett tag för att "återhämta" mig, hade ju bland annat vitaminbrist till följd av allt drickande, på gränsen till "undernäring" också. Efter ett tag blir jag utskriven, tar själv kontakt med läkare för att få utskrivet "Antabus" som gör att det är väldigt svårt att dricka utan att bli jättesjuk. Också en erfarenhet jag hade att det faktiskt går att dricka ändå. Men den här gången hade jag gett mig "fasiken" på att nu blir det inget mer drickande för min del. Jag var ju som ett litet barn igen, kunde knappt gå, knappt äta mm, men en underbar "sambo" som skötte om mig som en liten "bebis" den första tiden så kom jag så småningom tillbaka till livet.

För mig fungerade det inte med "behandlingshem", öppna verksamheter mm så jag hade lite svårt i början med att hantera allt det här. Men nu så här långt efteråt och med det jag har skrivit här så tycker jag att jag har lyckats riktigt bra.

Nu förstår ni kanske också varför jag för det mesta är glad när jag vaknar, jag vaknar till ett liv som kunde tagit slut för min del för 13 år sedan. Om ni inte har någonting att tacka för när ni vaknar, tacka för att ni vaknar, mina vänner.